Explanation

Long time, no see. Verkligen, var tvungen att fråga Carro vad min blogg hette så jag kunde hitta den. I really suck at this blogging thing.

Iaf. Tänkte berätta för de som bryr sig vad som hänt i mitt liv. Shit, jag får hjärtklappning när jag tänker att jag ska skriva det här. Jag skäms något enormt över detta men men.

Den 18 januari åkte jag in i lumpen och påbörjade min 11 månaders utbildning till insatssoldat. Med andra ord, jag skulle bli vakt. Och den 3 februari hoppade jag av. Usch vad jag inte vill skriva det här egentligen. Ångest ångest ångest!
Det var inget fel på lumpen egentligen, det var fan de roligaste och värsta två veckorna i mitt liv. Jag önskar så jävla mycket att jag kunde fortsatt men samtidigt känns det som det är omöjligt. Vad var det som inte funkade då? Egentligen vet jag inte, det är så svårt att förklara och folk som inte gjort lumpen har ingen aning om hur det är. Man tror kanske att man vet ungefär men man har verkligen ingen aning. Jag bodde ihop med 10 killar på ett logement som det heter. Logement är typ sovsal. Inga problem där, de var super. Saknar dem massor. Vi hade läskiga befäl som skrek åt en men det var man ju lite beredd på. Första veckan gick bra, visst det var en stor omställning och det var jobbigt, långa dagar tidiga mornar, men man kände endå att "jo jag kommer klara det här". Första veckan höll vi på med exercis (träna höger om, vänster om osv.), lite föreläsningar, hämtade ut all utrustning och tränade med vapnen (sätta ihop det, ladda patron ur och sånt) ja och massor mer. Det gick ju bra, jag kom jättebra överens med alla i plutonen, hade ingen hemlängtan och trivdes. Det som blev problemet var väl när vi skulle börja skjuta. Usch, det är skitsvårt att förklara men det kändes bara fel. Det blev liksom så verkligt att jag lärde mig det här för att jag ska döda andra människor. Det gick inte och jag fick ångest känslor och ja. Det var egentligen inte bara det utan hela grejen var så psykiskt påfrestande som man inte hade förutsett och jag mådde bara skit. Det var ju roligt oxå men man var på helspänn hela tiden och på nätterna vaknade man och trodde det var vapenkontroll på gång eller att man skulle upp och ha uppställning. Man slappnade liksom aldrig av. Stress och konstant sömnbrist, det var tufft. Och vi hade inte ens börjat med det värsta! Iaf, det gick inte.. jag fick panikångest attacker (antar jag att det var, vet inte vad jag ska kalla det annars), hyperventilerade och det funkade inte längre. Jag mådde ju inte bra och jag försökte verkligen så länge jag kunde men de sista två dagarna grät jag konstant och ville bara dö. Så illa var det då, jag var så desperat att komma ur lumpen och slippa allt att jag på skjutbanan stod och funderade allvarligt på att skjuta mig i foten. jag erbjöd t.o.m. en kille 500 kr för att göra det åt mig men han trodde jag skämta. Tur det kanske. Det var verkligen inte så att jag bara "nu vill jag åka hem, det här var inget roligt" utan det gick verkligen inte längre. Så nu vet ni det.

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat fortsätta, jag saknar det jättemycket men som sagt. Det skulle inte gått. Det är verkligen tråkigt för jag var så säker på att jag kunde göra det och har drömt om det och velat göra det sen jag var liten. Oh jag hatar att det inte gick! Saknar alla människor där oxå. De var underbara. Sorgligt, jag kommer alltid att komma ihåg dem medan de säkert redan har glömt mig. Usch. Nu slutar jag skriva.