har kommit hem från jobbet nu. Stannade där så länge jag kunde. Camilla frågade om jag ville gå en halvtimme tidigare. Jag övervägde det men tänkte bara "varför då? jag kommer bara gråta och må dåligt en halvtimme längre. Det är bäst jag försöker göra så mycket annat som möjligt så jag slipper tänka på det". Så det försöker jag med nu, hålla mig sysselsatt, jag läser bloggar, läser bok (icke romantisk bok), planerar och klottrar på mitt schema, ringer favoptic och handikapp omsorgen och försöker ordna lite grejer. Men endå, varje gång telefonen piper hoppar hjärtat till. Jag ugglar vid den hur mycket jag än försöker dölja det. Jag går på toa med telefonen nu men det är nu det verkliga ugglandet vid telefonen börjar. För nu är klockan 16.00 och han slutar jobba.
hjälp vad jag är patetisk. Varför kan inte allt bara vara som vanligt för?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar